SECC 2024: Edvin Jacobsson
Edvin Jacobsson – 1 plats 18:04:42
Sammanfattning
Antal personer i bilen: 2
Bil: NIO ET5 LR (2024)
Fälgar: NIO 19 tum
Däck: Michelin e.Primacy 245/45 R19
SOC vid start: 98%
Bilens beräknade räckvidd vid start: 480 km
SOC vid målgång: 2%
Bilens beräknade räckvidd vid målgång: 11 km
Antal laddstopp: 5
Total laddtid: 0:54
Antal kWh laddade: 238
Medelförbrukning: 189 Wh/km
Sluttid: 18:04:42 (nytt rekord)
Placering: 1
Tävlingen
Efter förra årets sjundeplats med samma bilmodell, NIO ET5 Long Range (100 kWh) var jag (Edvin) redo för revansch.
Sedan förra sommaren har NIO introducerat ett nytt 100 kWh-batteri som har en ny betydligt bättre laddkurva. Dessa har ersatt de gamla batterierna i alla nyleveranser, men de gamla batterierna finns självklart kvar i cirkulation i batteribytesstationerna. Problemet för oss är att de två varianterna anses vara likvärdiga och går inte att särskilja i swap-systemet som kund. Vi lämnades därför med en risk att få det gamla batteriet i vårt sista och mest avgörande batteribyte i Arlandastad även i år, vilket skulle vara avgörande för slutresultatet.
Vi hade startposition någonstans mitt i fältet och rullade ut från parkeringen i Ystad klockan 13:46.
Vägvalet genom Skåne var baserat till stor del på förra årets resultat. Då valde vi att köra väg 13 direkt mot Markaryd, medan majoriteten valde väg 19 via Kristianstad. Det visade sig det året att väg 19 var uppåt 9 minuter snabbare då.
I år har starten flyttat västerut i Ystad vilket gett väg 19 en liten nackdel mot förra året. Vi valde ändå den vägen då vi antog att tidsskillnaden ändå skulle vara till vår fördel, medan vägen genom Malmö-Helsingorg skulle leda till för stor risk för trafikstockning osv samt eventuellt för hög förbrukning för att ta oss till vårt första stopp – Mantorp Power Swap Station.
När vi svängde av väg 21 utanför Hässleholm kunde vi konstatera att vårt vägval som bestod av en längre körsträcka med högre snitthastighet hade missgynnats av sommartrafiken med husvagnar och dylikt. Vi hamnade ca 2-3 minuter efter framförvarande klunga.
Färden rullade vidare utan några problem. Lugn trafik ända genom Jönköping och upp till Mantorp. Där rullade vi in på NIO’s Power Swap Station med 8% SoC kvar. 20 procentenheter mindre än förra året, trots mestadels stabilt väder. Vi körde ju dock den något längre vägen i Skåne.
Medan Peter åkte in i swappen gick jag och kissade bakom en buske. Väl tillbaka till bilen nån minut senare så sitter han och viftar frustrerat. Batteribytet har inte startat. Det verkar som att bil och station inte hunnit slutföra de handskakningar mm som ska göras, utan systemet står helt enkelt och laddar. Nån frustrerande minut senare så hoppar bytet igång och fortsätter smidigt precis som förväntat. Jag fick senare höra att NIO jobbar på att gå över till Telia för att förbättra stabiliteten. Vi rullar vidare med ett 90% laddat batteri som rymmer 90 kWh netto. Vi har alltså ca 81 kWh till vårt förfogande inför nästa etapp.
Screenshot_20240711_165345_File Manager – XFolder.jpg
På bilden ser ni batteripacket som håller på att lyftas upp under bilen.
Planen är att köra via den lite nyare Power Swap Stationen i Arlandastad som tillkom efter förra årets tävling. Fördelen med denna gentemot Enköping är att E4 via Stockholm på pappret är uppemot 10 minuter snabbare, samt att PSS Arlandastad är generation 3, medan Mantorp och Enköping är generation 2. Gen. 3 har stöd för batteribyten på ca 4 minuter mot 5 minuter i Gen. 2, och kan hålla upp till 21 batterier jämfört med 13 batterier för Gen. 2.
Runt mina hemtrakter i Nyköping har vi troligtvis tävlingens mest intensiva nederbörd. Vattenpölar bildades på vägen med risk för vattenplaning i kombination med dålig sikt. Med säkerheten prioriterad gick det trots allt att hålla en ganska hög hastighet här. Trafiken är som tur är inte så tät. Förbrukningen skenar iväg, men vi har ju 81 kWh till vårt förfogande på denna etapp som bara är 25 mil mellan Mantorp och Arlandastad. Vi har med andra ord gott om energi att avvara.
Trafiken flyter på genom Stockholm, men så blir vi plötsligt stående i kö i en tunnel efter någon bärgning eller liknande. Stoppet blir inte mer än några få minuter, men vi hann tänka lite oroliga tankar om gänget som var på väg från Örebro/Västerås upp mot Gävle och skulle ta sig förbi Stockholm utan stopp.
Vi anländer till Arlandastad med 34% SoC och batteribytet går smidigt. Medan jag sitter i bilen och fyller i laddprotokollet springer Peter ut för att tömma blåsan. Allt enligt plan. Fem minuter senare är vi på väg igen. Avståndet till bakomvarande bilar ökar. Några hade strul med upptagna laddare i kvällstrafiken runt Linköping, något som vi skonats från.
Färden rullar vidare norrut mot Uppsala. Medan jag kör säger jag något till Peter om att vi ska passera Uppsala. Då svarar han nää, det ska vi inte. Det har vi redan gjort. Ett tag senare lägger jag någon liknande kommentar om Gävle. Nää, det har vi också passerat konstaterar han. Det är trots allt ett gott tecken på att milen betas av i god fart.
Någonstans i mörkret norr om Gävle, runt 22:30 tar det plötsligt tvärstopp. Någon typ av vägarbete. Vi lyckas efter en stund identifiera att det handlar om en vägtransport av ett vindturbinblad. Vi är bil nummer två i kön. Efter några plågande minuters stillestånd börjar transporten att rulla. Vi håller en hastighet av 50-55 km/h i vad som känns som en evighet, utan några som helst tecken på att få bli förbisläppta.
Nu är loppet kört tänker jag. Kommer bilarna bakom ikapp så finns det inte några marginaler kvar att spela på. Samtidigt går tankarna att om man kör transporten så tidigt på kvällen som 22:30 bör de rimligtvis ha en bra bit att åka, så kanske fastnar de andra också när vi tagit oss förbi.
Efter att ha tittat på kartan i efterhand så uppskattar jag att transportsträckan vi fastnade på måste ha varit 13-20 km lång. Till slut stannar transporten till igen och dirigerar oss att köra förbi via avfarten. Vi missar dock att agera omedelbart på denna möjlighet och blir fast framför ivriga förare som i ganska hög fart kör om oss på avfartsfilen. Efter vad som känns som ytterligare en evighet hittar jag en liten lucka, sticker ut fronten i avfartsfilen och trycker plattan i mattan. När jag vänder min blick framåt från högerbackspegeln så ser jag hur en man i varselkläder precis tar ett kliv ut från sitt arbetsfordon för att göra någon typ av handsignal. Jag får en ordentlig obehagskänsla över hur fel det kunde gått. Dåligt ställe att stå på med tanke på att det annars krävs TMA-bil för mista lilla arbete på motorvägen. Uppskattningsvis stod vi helt stilla i 5 minuter och körde 50 km/h i 10-20 minuter. Min bästa gissning är att vi tappade 10-15 minuter mot normal hastighet där.
Färden rullar vidare mot nästa planerade stopp. Tesla Supercharger i Härnösand. Dit anländer vi med 8% SoC. Tanken var att beroende på vilken batterivariant/laddkurva vi fick efter sista batteribytet välja en av två laddstrategier. Antingen en med 20 mil intervaller som förra året, eller en mer flexibel strategi ny för i år. Laddaren i Härnösand ger snabbt det glädjande beskedet att vi har det nya batteriet med bättre laddkurva.
Vi skulle i teorin kunna ladda till uppåt 60-80% SoC innan effekten sjunker från 180 kW. Till vårt sista tilltänka laddstopp i Skellefteå är det 35 mil. För den sträckan skulle det krävas någonstans runt 80% SoC. Vi valde därför att istället ladda tills dess att effekten började sjunka, och sedan köra vidare 10 mil till Tesla Supercharger i Örnsköldsvik. Vi fyllde på till 60% SoC på 17 minuter innan effekten började dala.
10 mil och 68 minuter senare anländer vi till Örnsköldsvik med 38% SoC och kopplar in bilen igen. Laddningen hoppar snabbt upp till 180 kW igen. Till och med 185 kW efter en stund. Effekten ligger dessutom högt längre denna gången. Vid 65% SoC börjar effekten sakta dala. Efter 9 minuter kopplar vi ur och kör vidare innan Joel hunnit ikapp oss, med Skellefteå 25 mil bort i sikte.
20240709_021823.jpg
Straxt efter kl 5 på tisdagmorgonen ansluter vi till en laddare i ett industriområde på norra sidan av Skellefteå med 13% SoC. Detta är vårt sista laddstopp med 25 mil kvar till mållinjen. Vi börjar känna lukten av seger. Joel som ligger tvåa är på väg in mot stan och väljer sedan att stanna vid en annan laddare straxt söder om oss. Vi har även haft lite koll på Jojje som ligger trea och tror inte heller att han ska kunna ta sig i mål utan en ytterligare laddning. Ett tag efter att vi rullat vidare mot Haparanda rullar Jojje in på samma laddare som vi lämnat en stund tidigare.
Färddatorn börjar snabbt rapportera en brist på räckvidd. Vi ligger 2-3 kilometer back för att kunna ta oss till Haparanda Stadshotell. Vi velar lite fram och tillbaka och tänker att hastigheten bör vara lägre en del av sträckan. Till slut bestämmer vi oss för att sänka hastigheten med 2-3 km/h för att spara energi. Detta på eventuell bekostnad av nya rekordtiden som färddatorn rapporterar ligger ungefär precis i linje med Beräknad ankomst. Hastighetstappet snappas fort upp av Joel vars livesändning vi startat upp en stund tidigare. Han börjar spekulera i om vi har brist på räckvidd och saktat in eller om vi kör 8 km/h för fort.
När vi passerat ”the last resort”, Tesla Supercharger i Töre, så börjar förbrukningen att vända, och räckvidden börjar i ganska rask takt komma ikapp avståndet till mållinjen. Med vad vi trodde var någon minuts marginal till nytt tidsrekord hamnar vi bakom en traktor på väg med vajerräcke. Snacka om att snubbla på målsnöret. Det visade sig dock att det inte bara var räckvidden som återhämtade sig sista biten, utan även tidsåtgången för sista sträckan var pessimistiskt räknad av navigatorn vilket gjorde att vi kom fram tidigare än väntat. Vi rullar in i Haparanda med 2% SoC och en rapporterad räckvidd på 11 km.
Några ytterligare bilder och videos ligger i stories/höjdpunkter på min instagram: Laddvinofficial
Sammanfattningsvis så var det överlag väldigt bra trafiksituation i princip hela vägen, förutom landsvägarna genom Skåne då, med små tidsförluster här och där, precis som varje år.
Vi hade inte den snålaste bilen, men att slippa leta laddare i rusningstrafik och bara behöva ladda i Norrland mitt i natten visade sig vara en stor fördel. Nya batteriet har som sagt också en väldigt förlåtande laddkurva vilket gör en mindre känslig för vart man tar laddstoppen.
Samtidigt som det är jättekul att vinna och sätta nytt tidsrekord så är det tråkigt att höra att den tidigare vinnaren Jojje upplevde förändrat beteende med bilen. Jag hade gärna sett en ännu hårdare kamp om segern in i det sista.
Jag ser fram emot ytterligare en spännande tävling nästa år. Förhoppningsvis med många fler spännande modeller i startfältet.
