SECC 2025: Per Bengtson
Per Bengtson – 20 plats 19:13:53
Sammanfattning
Antal personer i bilen: 1
Bil: Peugeot e5008 SR (2025)
Fälgar: 19″
Däck: 235/55
SOC vid start: 99%
Bilens beräknade räckvidd vid start: 502 km
SOC vid målgång: 10%
Bilens beräknade räckvidd vid målgång: 27 km
Antal laddstopp: 7
Total laddtid: 1:52
Antal kWh laddade: 245.6
Medelförbrukning: 185 Wh/km
Sluttid: 19:13:53
Placering: 20
SECC:s reflektioner
Inget SECC utan Per. Så har det varit, och så hoppas vi att det försätter att vara. Återigen i ny bil, precis som vi är vana vid. Trots en mycket större bil än den BMW i4 som han körde förra året, så var han bara drygt 10 minuter långsammare. Och då dessutom i en bil som har lägre peakeffekt på laddkurvan.
Deltagarens berättelse:
Årets SECC, det 6:e på raken för mig (i 6 olika bilar), blev ett av de roligaste. Jag visste på förhand att jag inte skulle ha chans på en topplacering, i och med att jag i år körde en 7-sitisig SUV med en maximal laddeffekt på ca 160 kW som dessutom går ner ganska snabbt i takt med att batteriet fylls. Så jag deltog med ambitionen att maximera prestationen utifrån bilens förutsättningar och försöka slå två av de andra 7-sitsiga bilarna som deltog, en Kia EV9 och en Volvo EX90, som jag av olika anledningar valt bort till förmån för min Peugeot. Mer om hur det gick senare.
Som alltid var målet för mig att komma in till laddstationerna med så låg SoC som möjligt. Eftersom jag kör olika bilar varje år blir det lite av en utmaning, då jag inte har några referenspunkter för hur mycket bilen förbrukar de olika delsträckorna. Min metod är istället att förbereda mig genom titta på hur hög medelhastighet jag kan förvänta mig mellan laddstoppen, och försöka förutse vilka temperaturer jag kan förvänta mig den tiden på dygnet. Men väder och vind skiftar, så det är svårt att få det exakt. I år gick det ändå ganska bra. Bilen väntar fortfarande på en uppdatering för att få förvärmning av batteriet inför laddning, så det var ännu en anledning att göra många och korta stopp. Jag ville inte att den temperatur som byggs upp i batteriet under laddning skulle hinna sjunka för mycket innan nästa stopp.
I och med att det är en stor SUV bestämde jag mig i år för att svänga av E4 mot Motala och sen komma tillbaka till E4 vid Gävle. 120 sträckorna när man kör via Stockholm passar inte en så stor bil förbrukningsmässigt. Det första stoppet hade jag redan i förväg bestämt mig skulle vara i Mjölby. Möjligtvis skulle jag kunna komma till Motala men det är fortfarande lite av en laddöken och jag ville inte riskera att behöva vänta på lediga laddare. Jag kom till Mjölby med 12% och precis framför mig körde Skodan, som också var med i tävlingen, in och tog den sista Monta-laddaren. Det ligger relativt nya MER laddare som ger bra effekt ca en minut bort, så det fick bli att ladda där istället.
Laddningen gick som den skulle. Jag laddade 14 minuter (till 52%) för att kunna nå Cirkle K i Hallstahammar, ca 20 mil bort. Ganska snart insåg jag att planen skulle hålla och att jag skulle rulla in där med gott om marginal men ändå tillräckligt låg SoC (3%). Ett mindre missöde på vägen var att E4 stängdes tillfälligt runt Köping så jag fick ta grusvägar genom skogen förbi det, med en ID7 som kört ifatt mig hack i häl, men vi förlorade bara några minuter på det tror jag.
Skodan som hade legat en bit framför mig hade valt att stanna på samma ställe för att ladda. Jag valde laddarna på andra sidan macken och laddade till 50%. När jag körde därifrån stod den fortfarande kvar. Tanken att jag skulle kunna slå den dök upp i mitt huvud men grusades när den dök upp i backspegeln lite efter Västerås och sen fortsatte köra vidare när jag stannade nästa gång, i Hagsta norr om Gävle. Chansen att slå min egna huvudkonkurrenter, EV9:an och EX90, fanns fortfarande kvar. De hade båda valt att köra E4 via Stockholm.
I Hagsta pluggade jag ur med 47% och hoppades att det skulle ta mig hela vägen till Ionity i Sundsvall. Men förbrukningen ökade i takt med farten och att temperaturen sjönk, ju närmre jag kom Sundsvall. Så jag fegade ur och stannade vid en 150 kW laddare i Njurunda ca 13 km tidigare med 3% kvar. Det är en av nackdelarna med att köra ny bil varje år. Jag vet inte hur de beter sig vid låg SoC (det fick jag reda på senare…). I och med att bilen laddar med max 160 kW spelar det ändå bara marginell roll att det fick bli en 150 kW laddare.
En sak som slog mig när jag stod och laddade var att jag mellan Ystad och Sundsvall laddat i totalt 44 minuter. Det är en sträcka på över 90 mil. Få kör längre dagsetapper än så. Har man en bil som är avsedd för en stor barnfamilj blir det garanterat längre paus än så längs en så lång sträcka, oavsett drivmedel. Det är bara att konstatera att även elbilar som inte i ligger i framkant vad det gäller laddning eller har jättestort batteri numera är så pass bra så de passar alla som har råd.
Nästa stopp blev Örnsköldsvik. På vägen dit fick jag se mig ifattkörd av flera bilar medan jag väntade på lotsen vid ett vägbygge. För totaltiden gjorde det inte jättestor skillnad, men surt placeringsmässigt. Till min förvåning höll jag fortfarande samma takt som ID7:orna. Jag kom in till laddaren med 6%. Lite för mycket, jag hade överskattat förbrukningen. Väl på plats backade jag snabbt och skickligt in perfekt vid laddaren, gick ut och skulle plugga in, bara för att påminnas om att det här var min första bil med laddporten på förarsidan. Så in i bilen igen, och flytta den till rätt sida av laddaren. Det tog inte så lång tid men i SECC känns det som en evighet och det blev nog några svordomar. I synnerhet som Joel kom precis efter mig, såg missödet, och rapporterade det live på Youtube. Sen funkade inte plug-and-charge förrän vid 4:e försöket. Det mest frustrerande och minst lyckade laddstoppet under tävlingen.
Smått irriterad, både för att jag kommit fram med för hög SoC och för missödena vid laddningen, pluggade jag ut lite lite för tidigt vid det här stoppet, med 45% i batteriet. Jag tog sikte mot Eviny i Bygdeå, med Joel hack i häl. En lots senare och ett helt koppel av bilar hade anslutit, däribland Volvo EX90:n. Chansen att slå den fanns fortfarande. Men norr om Umeå insåg jag att jag inte skulle komma hela vägen om jag inte sänkte hastigheten lite. Så jag fick låta den passera. Med 6-7 kilometer kvar insåg jag att det skulle gå och att jag kunde öka till lagstadgad hastighet igen. Men det gick segt i uppförsbackarna och baserat på hur bilen betedde sig vet jag nu att man inte kan köra särskilt långt när bilen börjat närma sig 0% laddning. Jag kom fram med 1%, som var 0% innan jag regenererade i korsningen in till laddarna.
Det var kallt vid den här tiden på dygnet och batteriet hade svalnat. Så jag bestämde mig för att ladda lite längre än vad jag behövde för att få upp värmen i batteriet och få full effekt vid sista stoppet. EX90:n stog kvar och laddade när jag körde och jag förstod att EV9:an skulle behöva stanna en gång till den också, så än fanns det chans att slå dem båda!
Sista stoppet blev Ionity i Jävre. Världens buggigaste laddstation. Skodan lämnade precis när jag kom, så den fanns det ingen chans mot längre. Det krävdes försök på 2 olika laddare och byte från laddkort till Ionity appen innan laddningen gick igång. Efter en sund stod det på laddaren att laddningen avbrutits, men enligt bilen laddade den fortfarande (vilket den faktiskt gjorde). Hur går det att få till så många fel på en och samma Ionity station när det nästan aldrig är problem på andra Ionity stationer?
I vilket fall, här hade jag en referenspunkt från förra året. Min BMW i4 förbrukade året innan 48% från Jävre till Haparanda. Den har 15% större batteri och borde vara snålare. Så jag tänkte att om den drog 48% så behöver jag lägga till ca 20% på det och laddade till 60%. När jag började närma mig 50% fick jag se först EV9:an och sen EX90:n passera, och insåg att mitt mål att slå dem gått om intet. I stunden var det ok, jag låg ändå väldigt nära bilar som på pappret ska vara betydligt snabbare än min. Men när jag kom till Haparanda med 10% kvar kändes det ändå lite surt. Jag hade inte kunnat göra det så mycket bättre fram till dess och det kändes snopet att den enda sträcka som jag hade en referens på var den som blev mest fel.
Oavsett det så var jag väldigt nöjd med årets lopp. Så lite strul har jag aldrig haft och bilen förvånade mig med låg förbrukning för biltypen och kortare total laddtid än förväntat. Den är dessutom väldigt skön att köra vid den här typen av körning, med trevlig interiör och fantastiskt bra stolar med massage och många inställningsmöjligheter. Men framförallt var det som vanligt väldigt trevligt väl i Haparanda, med eftermiddagsöl i solen och sen middag tillsammans med ett härligt gäng gamla och nya deltagare! Ska man köra SECC får man inte missa den biten! Elbilsförare som frivilligt sätter sig och sträckkör drygt 160 mil verkar vara ett synnerligen trevligt släkte. För att inte tala om arrangörerna som gör ett så fantastiskt jobb helt ideellt!